Det goda samtalet

I helgen gjorde jag som man gjorde förr, eller kanske som man fortfarande gör - på landet. Jag gick in till grannen (1 km bort, genom skogen). Jag knackade på, hon öppnade och sade kom in och så samtalade vi en bra stund, om ditt och datt. Jag förhörde mig om byn, som varit i hennes släkts ägor länge, och vi diskuterade blommor och trädgårdsarbete. Det roliga var att jag, efter en vinters intensivt plöjande av trädgårdsböcker, kunde föra en riktig "trädgårdsdiskussion" utan att verka helt rudis. Vi pratade om att vi har lite svårarbetad lerjord, att hennes mamma kämpade med rosor som aldrig tog sig, att dill är svårodlat (enbart teoretisk kunskap från min sida), att mynta är lättodlat och ganska invasivt (tillika teoretiskt), att det förmodligen är malvor som blommade längs vägen i somras (min gissning) och så vidare. Jag beundrade hennes vedlår och intressanta platsbyggda serveringsgång och hon tyckte att vi var tuffa som kämpade fram genom mörkret, på fredagskvällarna, till vårt utkylda, lilla torp. Det var i sanning ett gott litet samtal, som enbart gick ut på att det var trevligt att träffas och prata om gemensamma intressen. Jag fick också löfte om att komma och gräva upp lite växter till våren, och en bekännelse att hennes hund hade ätit upp lite av vår fågelmat under vintern.

Malva.